| [871 81]
Momma på Bruket
När nu sommaren är
i sin vackraste blomstringstid strövade jag en dag på mina barndomsmarker på gamla Bolagsbruket i Kramfors. Där bodde min momma i ...
| ÖRNSKÖLDSVIK [891 41]
Hjälp! Det skriker i hennes inre. Nej! Ögonen spärras upp och hjärtat slår i hennes bröstkorg hårt och mycket snabbt. Vibrationerna från hjärtslagen känns i hela kroppen, tycker hon. Hon ligger i sin säng och kan känna det skrynkliga lakanet mot sin kropp. Den känslan har hon aldrig gillat. Välmanglade lakan tycker hon är en självklarhet. Men hon känner sig svettig och förstår att hon rört sig oroligt i sängen för att kunna åstadkomma oredan under henne. Det är mörkt i sovrummet men känslan av att något är fel är tydlig och när hon långsamt vrider huvudet åt sidan ser hon orsaken. Det ligger en man i sängen bredvid! Han ligger med ryggen mot henne och snarkar högljutt. Han har rufsigt, grått och tjockt hår och verkar ha en blårutig pyjamasjacka på sig. Hjälp! Varför ligger det en främmande karl i hennes säng? Jag måste bort. Bort härifrån. Snabbt. Hon kliver smygande upp och försöker ignorera den värkande och stela ryggen. Hon går längs sängens kortsida och hukar sig lite när hon försiktigt kisar mot den sovande mannen. Nej. Helt obekant. Ingen aning. Vad i hela världen … Hon känner knäna darra och hon tar tag i ryggstödet till en blå fåtölj med sammetstyg som står i ett av sovrummets hörn. Hon sätter sig hårt och rakt på kläderna som hon minns att hon omsorgsfullt vikit ihop någon gång tidigare i en tillvaro som känns konstigt luddig och avlägsen. Rädslan gör att hon blir sittande och stirrar framför sig. Hon stirrar på mannen där borta som andas tungt och hon förfäras över att han har haft mage att komma och lägga sig i hennes säng! Hon börjar dra på sig strumpbyxorna, mer arg än rädd nu. Det går en maska i strumpbyxorna, eftersom hon sliter ovarsamt i dem, men det är oviktigt. En tanke väcks i henne. Är han en inbrottstjuv kanske, som somnat mitt i sin gärning? Hon lutar sig långt åt vänster för att se bättre. Ett välrakat ansikte på en äldre man. Nej, detta blir hon inte klok på. Men, nu gäller det att komma ut ur rummet och bort härifrån. Plötsligt faller hennes blick på ett foto i en snygg guldram som står på byrån intill den fåtölj som hon nyss har sjunkit ner på. Fotot föreställer ett äldre par. En kvinna och en man. Välklädda och vända emot varandra i ett leende som inför ett jubileum av något slag. Omgivna är de av vaser fyllda av underbart vackra blommor. Rosor, hennes favoritblomma. Mörkröda. De allra vackraste. När rosor doftar som mest blir hon alldeles varm inombords. Och de där vita vackra liljorna. Vad heter de? Hon minns att hon tycker mycket om dem i alla fall. Hon stelnar till och sväljer hårt. Plötsligt går det upp för henne, att kvinnan på fotot är hon. Och att mannen med det stora leendet på fotot bredvid henne, är samme man som nu ligger och sover bara någon meter från henne. Men nu sover han inte längre.
– Karin! Är du vaken? Men, lilla vän, var ska du nu ta vägen? Mannen flyttar undan täcket i en enda snabb rörelse och sätter sig på sängkanten. Han tänder lampan som står på sängbordet. – Det är mitt i natten, gumman. Klockan är halv 3. Hon kvider till och kommer på fötter men halkar och blir stående på knä på en mjuk vit matta. Det ömmar i högra knäet. Hon kommer inte upp. Hon får inte fram ett ljud, men hon lyssnar häpet på mannens röst som hon på något vis ändå tycker är behaglig. – Ska du inte komma och lägga dig igen? Han reser sig upp ur sängen och går fram till henne med en utsträckt hand. Är han galen, människan? Varför skulle hon gå till sängs med en helt okänd man? Han ställer sig på knä bredvid henne och suckar tungt. – Var inte rädd Karin. Du behöver inte vara rädd. Det är ju jag, Bengt, nog känner du igen mig? Lilla vän. Rösten är öm och kärleksfull. Han stryker mjukt hennes kind med sin stora hand medan han pratar, och någonstans djupt inne i henne är det något som vaknar till liv. Något som klarnar. Hon tycker om att han sitter där med henne. På golvet på den vita mattan. Den där mannen från fotot. När han pratar känns det liksom som hemma. Nåväl. Låt gå för det då. Hon behöver ändå lägga sig och sträcka ut sin onda rygg. Mannen i den blårutiga pyjamasen hjälper henne försiktigt på fötter och leder henne tillbaka till sängen. – Jag ska sträcka på lakanen först, säger han, det tycker du ju om, eller hur, gumman. Hon ler, och låter honom snygga till sängkläderna och puffa till kudden. – Nu, säger han, nu kan du lägga dig igen. Hon sätter sig först, och skalar av sig strumpbyxorna igen, innan hon lägger hon sig i sängen. Hon känner hur trött hon är och hur skönt och svalt det känns under täcket. – Vi kan ha lampan tänd, om du vill, säger han. Tills du somnar. Jag ligger här intill, så du behöver inte vara rädd. Kära du. Han lägger sig också. Den här gången med ansiktet mot henne. Han ler men är mycket trött. – Sov gott, älskling. Hon svarar inte. Men hon ler. Och somnar snart. Han släcker lampan.
Läs mer av Mamma Mum
I nöd och lust
Hjälp! Det skriker i hennes inre. Nej! Ögonen spärras upp och hjärtat slår i hennes bröstkorg hårt och mycket snabbt. Vibrationerna från hjärtslagen känns i hela kroppen, tycker hon. Hon ligger i sin säng och kan känna det skrynkliga lakanet mot sin kropp. Den känslan har hon aldrig gillat. Välmanglade lakan tycker hon är en självklarhet. Men hon känner sig svettig och förstår att hon rört sig oroligt i sängen för att kunna åstadkomma oredan under henne. Det är mörkt i sovrummet men känslan av att något är fel är tydlig och när hon långsamt vrider huvudet åt sidan ser hon orsaken. Det ligger en man i sängen bredvid! Han ligger med ryggen mot henne och snarkar högljutt. Han har rufsigt, grått och tjockt hår och verkar ha en blårutig pyjamasjacka på sig. Hjälp! Varför ligger det en främmande karl i hennes säng? Jag måste bort. Bort härifrån. Snabbt. Hon kliver smygande upp och försöker ignorera den värkande och stela ryggen. Hon går längs sängens kortsida och hukar sig lite när hon försiktigt kisar mot den sovande mannen. Nej. Helt obekant. Ingen aning. Vad i hela världen … Hon känner knäna darra och hon tar tag i ryggstödet till en blå fåtölj med sammetstyg som står i ett av sovrummets hörn. Hon sätter sig hårt och rakt på kläderna som hon minns att hon omsorgsfullt vikit ihop någon gång tidigare i en tillvaro som känns konstigt luddig och avlägsen. Rädslan gör att hon blir sittande och stirrar framför sig. Hon stirrar på mannen där borta som andas tungt och hon förfäras över att han har haft mage att komma och lägga sig i hennes säng! Hon börjar dra på sig strumpbyxorna, mer arg än rädd nu. Det går en maska i strumpbyxorna, eftersom hon sliter ovarsamt i dem, men det är oviktigt. En tanke väcks i henne. Är han en inbrottstjuv kanske, som somnat mitt i sin gärning? Hon lutar sig långt åt vänster för att se bättre. Ett välrakat ansikte på en äldre man. Nej, detta blir hon inte klok på. Men, nu gäller det att komma ut ur rummet och bort härifrån. Plötsligt faller hennes blick på ett foto i en snygg guldram som står på byrån intill den fåtölj som hon nyss har sjunkit ner på. Fotot föreställer ett äldre par. En kvinna och en man. Välklädda och vända emot varandra i ett leende som inför ett jubileum av något slag. Omgivna är de av vaser fyllda av underbart vackra blommor. Rosor, hennes favoritblomma. Mörkröda. De allra vackraste. När rosor doftar som mest blir hon alldeles varm inombords. Och de där vita vackra liljorna. Vad heter de? Hon minns att hon tycker mycket om dem i alla fall. Hon stelnar till och sväljer hårt. Plötsligt går det upp för henne, att kvinnan på fotot är hon. Och att mannen med det stora leendet på fotot bredvid henne, är samme man som nu ligger och sover bara någon meter från henne. Men nu sover han inte längre.– Karin! Är du vaken? Men, lilla vän, var ska du nu ta vägen? Mannen flyttar undan täcket i en enda snabb rörelse och sätter sig på sängkanten. Han tänder lampan som står på sängbordet. – Det är mitt i natten, gumman. Klockan är halv 3. Hon kvider till och kommer på fötter men halkar och blir stående på knä på en mjuk vit matta. Det ömmar i högra knäet. Hon kommer inte upp. Hon får inte fram ett ljud, men hon lyssnar häpet på mannens röst som hon på något vis ändå tycker är behaglig. – Ska du inte komma och lägga dig igen? Han reser sig upp ur sängen och går fram till henne med en utsträckt hand. Är han galen, människan? Varför skulle hon gå till sängs med en helt okänd man? Han ställer sig på knä bredvid henne och suckar tungt. – Var inte rädd Karin. Du behöver inte vara rädd. Det är ju jag, Bengt, nog känner du igen mig? Lilla vän. Rösten är öm och kärleksfull. Han stryker mjukt hennes kind med sin stora hand medan han pratar, och någonstans djupt inne i henne är det något som vaknar till liv. Något som klarnar. Hon tycker om att han sitter där med henne. På golvet på den vita mattan. Den där mannen från fotot. När han pratar känns det liksom som hemma. Nåväl. Låt gå för det då. Hon behöver ändå lägga sig och sträcka ut sin onda rygg. Mannen i den blårutiga pyjamasen hjälper henne försiktigt på fötter och leder henne tillbaka till sängen. – Jag ska sträcka på lakanen först, säger han, det tycker du ju om, eller hur, gumman. Hon ler, och låter honom snygga till sängkläderna och puffa till kudden. – Nu, säger han, nu kan du lägga dig igen. Hon sätter sig först, och skalar av sig strumpbyxorna igen, innan hon lägger hon sig i sängen. Hon känner hur trött hon är och hur skönt och svalt det känns under täcket. – Vi kan ha lampan tänd, om du vill, säger han. Tills du somnar. Jag ligger här intill, så du behöver inte vara rädd. Kära du. Han lägger sig också. Den här gången med ansiktet mot henne. Han ler men är mycket trött. – Sov gott, älskling. Hon svarar inte. Men hon ler. Och somnar snart. Han släcker lampan.
Läs mer av Mamma Mum
| HÄRNÖSAND [871 45]
Min barndom
Jag är född 1961,och
uppvuxen i den lilla byn Rö utanför Härnösand. Och nu skall jag försöka att spegla min och andra barns uppväxt i ...
| SIDENSJÖ [893 96]
Bilen
Nä, fy för att
stå i ett smutsigt garage hela dagarna, även nätterna för den delen. Min ägare var en äldre, skäggig man, som inte ...
| SIDENSJÖ [893 96]
Otursmorgon
Jag vaknade med ett
ryck, slet av mig täcket och kastade på mig kläderna. Det var ju bara en halvtimme kvar, innan jag skulle börja mitt jobb på ...
| ARNÄSVALL [891 96]
Snö den 20:e maj?
Det var våren 1970.
På den tiden hade man i radion ett lokalprogram för lyssnare i Västernorrland och Jämtland, som hette XYZ-kvarten. Någon ...
| SOLLEFTEÅ [881 92]
Token
Vad är det för
en tok som går omkring i vår lilla byaffär, och pratar för sig själv?Han verkar ändå go och glad, och inte bryr ...
| ÖRNSKÖLDSVIK [891 42]
Gammal kärlek rostar aldrig
Den 12 september 1923
stävade skonaren Hermes ut från Umeå. Bland besättningsmännen fanns, den då 18-årige, nyss påmönstrade, ...
| SOLLEFTEÅ [881 92]
Servitrisen och Vagabonden
Han vänder sitt ansikte
emot mig och säger:-Här ligger jag, en gammal orkeslös vagabond, och väntar på den sista vandringen.
Du ska veta att jag ...
| SKORPED [895 97]
När jag sköt mig
Jag skall berätta om
en händelse som jag var med om en solig vårdag på Högland den 22 april 1956.Jag hade fått tag på ett finkalibrigt ...
| ARNÄSVALL [891 96]
Sommarnöjen och sportstugor
Det är ungefär 100
år sedan man började bo i skärgården på sommaren. Tidigare var det bara fiskebönder som bodde där. Det ...
| BREDBYN [895 92]
Besiktningen
Han erfor en djup
känsla av tillfredställelse när han knäppte tillbaka knappen från MC till BIL, trots att han kände en viss avsky ...
| SOLLEFTEÅ [881 92]
En liten presentation om en bänk i vår stad
Det är jag, som
står ute i vått och torrt, mörker och kyla, så finns jag där för er medborgare i denna stad. Det är jag, som ...
| GIDEÅ [890 37]
Finlandsresan
Nog är det märkligt
att jag är både flygrädd och båträdd, undrar just vad som är orsak till det? Måhända så är det ...
| GIDEÅ [890 37]
Puerto de Mogan
Flygrädd har jag alltid
varit, och det är med stor motivation, om hur underbart det skulle bli, med tanke på mina värkande leder, så skulle det bli ...
Fler nära-artiklar och -bilder hittar du under respektive ort. Klicka i kartan eller listan överst på sidan.
