ingvars sida
Historia
2009-11-01 | BJURHOLM [916 31]
många tiggare som vandrade runt bland gårdarna och tiggde mat och husrum för sitt uppehälle.
Det var fattiga människor som av olika anledningar blev tvingade att ge sig ut på tiggarstråt, men det fanns även andra som inte kunde leva under ordnade förhållanden. De sökte spänning och äventyr och det hittade de på sina vandringar runtom i byarna.
Vinter som sommar kom de vandrande och tiggde, folket tyckte synd om dem och gav dem mat och husrum. Sällan att de blev nekade när de kom, de hade också skaffat sig olika metoder för att folket skulle tycka synd om dem och på det sättet ge dem av det lilla de själva hade.
I Västerås, en mindre by inom Degerfors socken bodde en kvinna som med tiden skulle bli omtalad för sitt tiggeri. Hon kallades för Sara- Lotta och det var nog det enda människorna i byarna visste om henne.
Hon var ständigt ute på vandring runt om i byarna. I mer än femtio år genomströvade hon Umeå stad, Vännäs, Bjurholm, Degerfors och Lycksele socknar minst två gånger varje år. Det blev under dessa år många tusentals mil för henne.
I grunden var det en kvinna med en enorm fysik, det syntes när hon promenerade på de vägar när hon trodde att ingen såg henne, då var det nog inte många som kunde följa med i hennes takt. Men så fort hon närmade sig någon by eller såg någon människa då förbyttes hennes raska promenad till ett ynkligt stapplande, de som inte kände till henne trodde att hon skulle falla ihop när som helst där på vägen och dö. Men det gjorde hon inte.
Väl inne i gården så började hon med ynklig och darrande röst försynt fråga om de hade något som de kunde undvara, det kunde vara allt från ett klädestyg till en fläskbit. Allt tog hon tillvara på och fraktade då sakerna till den närmaste järnvägsstationen för vidare transport till Tvärålund. Stinsen där fick under åren motta säckar, påsar, lådor och knyten som innehöll det som hon tiggt ihop. Därifrån fraktade hon sakerna till sin bostad. Enligt beräkning av stinsen så rörde det sig om varor för 3-4000 kronor per år som anlände till hans station.
Hon bar alltid på en blå korg, underst i den hade hon en kortlek som användes när hon spådde folk utefter vägarna. Kom hon till någon gård där bibeln låg framme då kom hennes gudstro fram, då bad hon att någon av de läskunniga skulle läsa en psalm för henne.
Varför hon kallades för ”Mjöldomta ” lär bero på att när hon kom in till Umeå stad på sina tiggarpromenader så var det endast mjöl som hon ville ha. De började då kalla henne för ”Mjöldomta”.
Hon fann alltid på råd varhelt hon kom, för det mesta var hon blygsam och bedjande när hon kom ibland folk men märkte hon att det fanns möjlighet att överrumpla någon i sitt tiggeri blev hon en helt annan. Då kunde hon vara mycket påträngande och hänsynslös.
En gång kom hon till en gård där en liten pojke var mycket sjuk. Först började hon beklaga sig över pojken och funderade om hon kanske kunde hjälpa pojken. Innan hon fick något svar tittade hon stint på modern och utbrast:
” Han kommer aldrig att överleva, det ser jag, är det inte lika bra att du ger mig hans kläder så slipper du bli påmind om honom när han är död.”
Mamman till pojken avvisade bryskt Sara-Lotta som förtretad lämnade gården.
Pojken tillfrisknade och blev en vuxen man, så där hade hon fel.
Men det var ofta hon gjorde så, speciellt när hon märkte att gårdsfolket hade tappat hoppet om att den sjuke skulle tillfriskna. Då kunde hon lämna detta hus med en bunt kläder under armen.
Vid ett senare tillfälle hade en person tagit ett foto av henne utan hennes vetskap. Det var när gumman fyllt 90 år. Men så småningom fick hon vetskap om att det fanns ett fotografi av henne, det smickrade henne ofantligt,och när hon så en dag träffade den som fotograferat henne så tyckte hon att han skulle dela ut kortet till alla som han mötte, för hon tyckte att det var ett så vackert kort.
Ja det var en märklig kvinna som gick där på vägarna, aldrig att hon var sjuk trots att hennes liv knappast kunde vara det sundaste sättet att leva på, egentligen var hon oförarglig i de flesta fall och blev med tiden någon som folket höll reda på varje år.För trots sin höga ålder så var hennes steg lika lätta varje år. Men tiden hann även ifatt denna kvinna.
Under en vandring stupade hon på vägrenen, barmhärtiga människor tog hand om henne, men hon dog redan efter två dagar.
2009-11-01 | BJURHOLM [916 31]
Den lite udda kvinnan från Vindeln
Degerfors socken, belägen cirka sex mil väster om Umeå stad hade i början av sekelskiftetmånga tiggare som vandrade runt bland gårdarna och tiggde mat och husrum för sitt uppehälle.
Det var fattiga människor som av olika anledningar blev tvingade att ge sig ut på tiggarstråt, men det fanns även andra som inte kunde leva under ordnade förhållanden. De sökte spänning och äventyr och det hittade de på sina vandringar runtom i byarna.
Vinter som sommar kom de vandrande och tiggde, folket tyckte synd om dem och gav dem mat och husrum. Sällan att de blev nekade när de kom, de hade också skaffat sig olika metoder för att folket skulle tycka synd om dem och på det sättet ge dem av det lilla de själva hade.
I Västerås, en mindre by inom Degerfors socken bodde en kvinna som med tiden skulle bli omtalad för sitt tiggeri. Hon kallades för Sara- Lotta och det var nog det enda människorna i byarna visste om henne.
Hon var ständigt ute på vandring runt om i byarna. I mer än femtio år genomströvade hon Umeå stad, Vännäs, Bjurholm, Degerfors och Lycksele socknar minst två gånger varje år. Det blev under dessa år många tusentals mil för henne.
I grunden var det en kvinna med en enorm fysik, det syntes när hon promenerade på de vägar när hon trodde att ingen såg henne, då var det nog inte många som kunde följa med i hennes takt. Men så fort hon närmade sig någon by eller såg någon människa då förbyttes hennes raska promenad till ett ynkligt stapplande, de som inte kände till henne trodde att hon skulle falla ihop när som helst där på vägen och dö. Men det gjorde hon inte.
Väl inne i gården så började hon med ynklig och darrande röst försynt fråga om de hade något som de kunde undvara, det kunde vara allt från ett klädestyg till en fläskbit. Allt tog hon tillvara på och fraktade då sakerna till den närmaste järnvägsstationen för vidare transport till Tvärålund. Stinsen där fick under åren motta säckar, påsar, lådor och knyten som innehöll det som hon tiggt ihop. Därifrån fraktade hon sakerna till sin bostad. Enligt beräkning av stinsen så rörde det sig om varor för 3-4000 kronor per år som anlände till hans station.
Hon bar alltid på en blå korg, underst i den hade hon en kortlek som användes när hon spådde folk utefter vägarna. Kom hon till någon gård där bibeln låg framme då kom hennes gudstro fram, då bad hon att någon av de läskunniga skulle läsa en psalm för henne.
Varför hon kallades för ”Mjöldomta ” lär bero på att när hon kom in till Umeå stad på sina tiggarpromenader så var det endast mjöl som hon ville ha. De började då kalla henne för ”Mjöldomta”.
Hon fann alltid på råd varhelt hon kom, för det mesta var hon blygsam och bedjande när hon kom ibland folk men märkte hon att det fanns möjlighet att överrumpla någon i sitt tiggeri blev hon en helt annan. Då kunde hon vara mycket påträngande och hänsynslös.
En gång kom hon till en gård där en liten pojke var mycket sjuk. Först började hon beklaga sig över pojken och funderade om hon kanske kunde hjälpa pojken. Innan hon fick något svar tittade hon stint på modern och utbrast:
” Han kommer aldrig att överleva, det ser jag, är det inte lika bra att du ger mig hans kläder så slipper du bli påmind om honom när han är död.”
Mamman till pojken avvisade bryskt Sara-Lotta som förtretad lämnade gården.
Pojken tillfrisknade och blev en vuxen man, så där hade hon fel.
Men det var ofta hon gjorde så, speciellt när hon märkte att gårdsfolket hade tappat hoppet om att den sjuke skulle tillfriskna. Då kunde hon lämna detta hus med en bunt kläder under armen.
Vid ett senare tillfälle hade en person tagit ett foto av henne utan hennes vetskap. Det var när gumman fyllt 90 år. Men så småningom fick hon vetskap om att det fanns ett fotografi av henne, det smickrade henne ofantligt,och när hon så en dag träffade den som fotograferat henne så tyckte hon att han skulle dela ut kortet till alla som han mötte, för hon tyckte att det var ett så vackert kort.
Ja det var en märklig kvinna som gick där på vägarna, aldrig att hon var sjuk trots att hennes liv knappast kunde vara det sundaste sättet att leva på, egentligen var hon oförarglig i de flesta fall och blev med tiden någon som folket höll reda på varje år.För trots sin höga ålder så var hennes steg lika lätta varje år. Men tiden hann även ifatt denna kvinna.
Under en vandring stupade hon på vägrenen, barmhärtiga människor tog hand om henne, men hon dog redan efter två dagar.
Opinion & debatt
2009-11-01 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Så kommer då programledaren och meddelar att ringningen är avslutat?
Vilken fräckis, någon som ringt och röstat på de två fanns inte, tydligen var det redan klart efter första röstningen vem som fick lämna tävlingen, varför inte upplysa oss tittare i stället, eller är hela röstningen en bluff?
Och så veckans slamkrypare som den stackars studenten råkade ut för på Postkods millionären. Frågan om piano har altid varti långsam och jag har inte hört att det skulle var sakta, så egentligen är båda svaren rätt på sitt sätt, men att det skulle slå ut en tävlande som säkert behövde slantarna för studierna var helt galet. Nej låt grabben komma tillbaka och börja om på nytt, TV 4 får skärpa sig.
Är jag ensam som har den här uppfattningen?
2009-11-01 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Lurar TV 4 med oss?
Såg på Idol, ringde och röstade, kom fram genast, men vid röstningen på de två som skulle göra upp om näst sista platsen. Jag ringe i mer än fem minuter på samma nummer som angavs, men varje gång kom en kvinna och sad: Detta nummer kan inte nås.Så kommer då programledaren och meddelar att ringningen är avslutat?
Vilken fräckis, någon som ringt och röstat på de två fanns inte, tydligen var det redan klart efter första röstningen vem som fick lämna tävlingen, varför inte upplysa oss tittare i stället, eller är hela röstningen en bluff?
Och så veckans slamkrypare som den stackars studenten råkade ut för på Postkods millionären. Frågan om piano har altid varti långsam och jag har inte hört att det skulle var sakta, så egentligen är båda svaren rätt på sitt sätt, men att det skulle slå ut en tävlande som säkert behövde slantarna för studierna var helt galet. Nej låt grabben komma tillbaka och börja om på nytt, TV 4 får skärpa sig.
Är jag ensam som har den här uppfattningen?
2009-12-05 | sofi
nä säkert inte men varför hetsa upp sig på idol?????
nä säkert inte men varför hetsa upp sig på idol?????
Roliga historier
2009-10-31 | SOLLEFTEÅ [881 35]
2009-10-31 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Så galet det kan bli
Göteborgaren är i Sollefteå, skall in på postkontoret, han går och ställer sig i kön som långsamt slingrar sig fram, när han kommit till mitten hör han en röst utanför som ropar ANDERS, han rusar ut men ser ingen, ställer sig åter i kön och efter en stund står han på samma ställe som stunden innan, då hör han åter ropet ANDERS, springer ut igen men återigen ser han ingen, länst bak i kön igen, sakta kryper kön framåt och nu är det bara en före i kön, då ropar åter någon ANDERS, han kupar händerna, vänder sig bakåt och ropar högt JAG HETER INTE ANDERS, hm
Traditioner
2009-08-21 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Att vi har mycket älg nu är vi helt säkra på, eftersom vi nu med helikopterns hjälp kan räkna i stort sett alla älgar.
Älgen är ju det djur som gjorde det möjligt för de första nybyggarna att bosätta sig ute i den vilda naturen. De bidrog ju med kött, älghudar som senare kunde förvandlas till skor, byxor och andra saker som en bosättare behövde. Senorna togs till vara på för att användas till outslitlig tråd, och det mesta av älgarna togs tillvara på.
I dag är det mycket som inte tas tillvara på, det finns ju så mycket av djuren att de inte behöver rensa den så väl. Detta i sin tur bidrar sedan till föda till andra djur som rävar, korpar och de flesta fåglar.
Nu börjar skogsbolagen klaga över att det finns för många älgar, de förstör sådana mängder av tallskog att risk finns att det kommer att bli brist på träd i framtiden. Men skulle detta vara sant så skulle bolagen inte ta ett sådant hutlöst pris för att få jaga på deras marker. Verkligheten är säkert den att de får in mera pengar på älgjakten än vad de vackra djuren förstör av tallplanten. Och varför inte vid röjningar lämna de lövträd som är begärliga för älgarna.
Jag har själv jagat i många år, det var under den tid när kostnaden för köttet låg under tio kronor, med dagens hutlösa bolagspriser kostar älgköttet mycket mera än vad oxfile kostar på en affär, och då har inte kostnaden för dagarna inräknats. De som i dag jagar är att betrakta som idealister, men hur länge håller det för dem?
Men vi har ju tyskarna som betalar i stort sett vad som helst för att komma hit och fälla en älg. Köttet får de ju inte ta med sig utan det får markägaren, och detta anser bolagen är just. Men för vem.
2009-08-21 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Snart är det dags
Älgjakt på gång
Så är det åter dags för den årligen återkommande älgjakten, som nu håller på från den första helgen i september och i stort sett hela vintern.Att vi har mycket älg nu är vi helt säkra på, eftersom vi nu med helikopterns hjälp kan räkna i stort sett alla älgar.
Älgen är ju det djur som gjorde det möjligt för de första nybyggarna att bosätta sig ute i den vilda naturen. De bidrog ju med kött, älghudar som senare kunde förvandlas till skor, byxor och andra saker som en bosättare behövde. Senorna togs till vara på för att användas till outslitlig tråd, och det mesta av älgarna togs tillvara på.
I dag är det mycket som inte tas tillvara på, det finns ju så mycket av djuren att de inte behöver rensa den så väl. Detta i sin tur bidrar sedan till föda till andra djur som rävar, korpar och de flesta fåglar.
Nu börjar skogsbolagen klaga över att det finns för många älgar, de förstör sådana mängder av tallskog att risk finns att det kommer att bli brist på träd i framtiden. Men skulle detta vara sant så skulle bolagen inte ta ett sådant hutlöst pris för att få jaga på deras marker. Verkligheten är säkert den att de får in mera pengar på älgjakten än vad de vackra djuren förstör av tallplanten. Och varför inte vid röjningar lämna de lövträd som är begärliga för älgarna.
Jag har själv jagat i många år, det var under den tid när kostnaden för köttet låg under tio kronor, med dagens hutlösa bolagspriser kostar älgköttet mycket mera än vad oxfile kostar på en affär, och då har inte kostnaden för dagarna inräknats. De som i dag jagar är att betrakta som idealister, men hur länge håller det för dem?
Men vi har ju tyskarna som betalar i stort sett vad som helst för att komma hit och fälla en älg. Köttet får de ju inte ta med sig utan det får markägaren, och detta anser bolagen är just. Men för vem.
Kultur
2009-08-17 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Någon förändring ville de inte veta av, om någon påpekade att de som hade det så gott ställt ekonomiskt skulle väl göra det lite modernare, nu när det inte fattades pengar, men det ville de inte veta utav, utan fick till svar:
– Dög det åt mamma å pappa , så duger det åt oss också, och då tog samtalet slut.
De var otroligt ekonomiska båda två, trots att de hade mycket och gammal skog så avverkade de inte en stock trots att granarna i sin helhet var över 200 år, och mycket av dem var ruttna och hade blivit vindfällen. De kunde i nödfall hugga så att det räckte till att hålla kylan utanför dörren, men inte mera. De hade syskon som var i behov av ved, men de fick inte tillåtelse att ta rätt på de vindfällen som blivit en god grogrund för granbarksborren som förökades i enorma mängder, och grannarna som hade sin skog i rå med dem fick besök av dessa skogens marodörer, och då kunde de ge sig på mycket yngre granar och ställde till stora ekonomiska problem för dem.
Men att få dem att ta bort den gamla granskogen som i de flesta fall var sjuk och hade fått rötskador, var en omöjlighet. På slutet av deras levnad unnade de sig inte själva om att hugga sin ved där, och hade de inte haft så fina grannar skulle de ha frusit ihjäl, nu förbarmade de sig över dem och högg ved ur sina egna skiften och körde hem till dem.
När de en dag dog så fick en yngre släkting överta allt. Han lade nya plåttak och målade och förbättrade det yttre på gårdarna, men tack och lov så gjorde han ingenting inne i boningshuset utan det fick vara som det var sedan 1800-talet. När man kommer in i köket befinner man sig helt plötsligt över hundra år tillbaka i tiden. Nu har det blivit ett kulturarv av de byggnader som finns på gården och nu kommer mycket folk som vill se tillbaka på hur deras föräldrar hade levat.
Fotot finns på den almanacka som Sollefteå kommun delade ut till samtliga inom kommunen.
2009-08-17 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Det gamla hemmanet
Det gamla hemmanet
I byn Moflo finns en gammal jord och skogsfatighet där två syskon, syster och bror levde kvar sedan föräldrarna hade gått bort, hela sitt liv..Någon förändring ville de inte veta av, om någon påpekade att de som hade det så gott ställt ekonomiskt skulle väl göra det lite modernare, nu när det inte fattades pengar, men det ville de inte veta utav, utan fick till svar:
– Dög det åt mamma å pappa , så duger det åt oss också, och då tog samtalet slut.
De var otroligt ekonomiska båda två, trots att de hade mycket och gammal skog så avverkade de inte en stock trots att granarna i sin helhet var över 200 år, och mycket av dem var ruttna och hade blivit vindfällen. De kunde i nödfall hugga så att det räckte till att hålla kylan utanför dörren, men inte mera. De hade syskon som var i behov av ved, men de fick inte tillåtelse att ta rätt på de vindfällen som blivit en god grogrund för granbarksborren som förökades i enorma mängder, och grannarna som hade sin skog i rå med dem fick besök av dessa skogens marodörer, och då kunde de ge sig på mycket yngre granar och ställde till stora ekonomiska problem för dem.
Men att få dem att ta bort den gamla granskogen som i de flesta fall var sjuk och hade fått rötskador, var en omöjlighet. På slutet av deras levnad unnade de sig inte själva om att hugga sin ved där, och hade de inte haft så fina grannar skulle de ha frusit ihjäl, nu förbarmade de sig över dem och högg ved ur sina egna skiften och körde hem till dem.
När de en dag dog så fick en yngre släkting överta allt. Han lade nya plåttak och målade och förbättrade det yttre på gårdarna, men tack och lov så gjorde han ingenting inne i boningshuset utan det fick vara som det var sedan 1800-talet. När man kommer in i köket befinner man sig helt plötsligt över hundra år tillbaka i tiden. Nu har det blivit ett kulturarv av de byggnader som finns på gården och nu kommer mycket folk som vill se tillbaka på hur deras föräldrar hade levat.
Fotot finns på den almanacka som Sollefteå kommun delade ut till samtliga inom kommunen.
Kåseri
2009-08-18 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Endast ett fåtal personer känner till den, och inte så konstigt med detta eftersom den ligger placerad djupt nere mellan två bergsknallar vid Kilforsberget, med en oländig terräng runt om den.
Eftersom den inte syns ens när man kommer alldeles i dess närhet, har den fått leva sitt ensamma liv.
Många sagor eller skrönor fick jag mig berättad om Ola-tjärnen när jag var barn, blev nog skrämd så jag sökte mig aldrig dit.
Det berättades om att det fanns ett odjur därnere i tjärnen, ingen hade sett den, endast konstiga saker hade inträffat därnere, de fåtal gånger någon vågat besöka den.
För två år sedan skulle jag äntligen söka rätt på den. Vägen från bergsknallen och ner, en sträcka på ca. tvåhundra meter, tog mig två timmar. Stora stenbumlingar, oerhörd snårig vegetation var det som mötte mig, på vägen ner. Och så brant, nästan rakt ner.
Men vilken oas som mötte mig därnere. Tjärnen var cirka femtio gånger trettio meter stor, vattnet var alldelels klarblått, trots djupet som var femton meter där jag mätte, syntes bottnen helt klar. Röda näckrosor fanns lite här och var, och en vegetation som jag tidigare aldrig mött, något trolskt var det över detta. Jag satte mig på en sten och vilade, samtidigt som jag hade gjort min kamera i ordning. Länge satt jag så och bara njöt av det underbara, några fiskar gjorde några hopp och fångade en fluga eller vad det nu var, annars var allt alldeles lugnt.
Plötsligt hörs ett konstigt ljud från tjärnen, snabbt tittar jag mot platsen med kameran skjutfärdig, ser stora ringar som letar sig upp från vattnet, och seglar upp mot skyn. Jag får en känsla av att tjärnens vatten försvinner uppåt skyn och mycket riktigt, tjärnen blir allt mindre för att till slut vara helt tömd. Den fisk som finns i tjärnen, ligger nu på den dyiga bottnen och flämtar efter luft. Men på samma gång hör jag hur vattnet kommet tillbaka utför berget med en våldsam fart och snart är tjärnen fylld igen. Bara ett enda kort hinner jag ta, jag blir alldeles för ställd för att bry mig om min kamera.
Så blir allt som vanligt igen, fåglarna som hade tystnat börjar åter kvittra, ja det är som om inget har hänt.
Men jag känner att jag upplevt något som inte många kommer att åter få uppleva, och för mig blir allt som en overklig dröm.
På hemfärden satt jag fundersam och tänkte, det finns nog mycket som vi människor inte har svar på och det är nog detta som gör det så skönt att leva. Platsens läge kommer jag att berätta för min dotter så att den inte kommer att bli alldeles bortglömd, för någon fler yppar jag inte dess läge.
Text och foto : Ingvar Norlin
2009-08-18 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Den bortglömda och osynliga tjärnen
Den osynliga tjärrnen
Olatjärnen, belägen vid Kilforsberget, är nog den mest bortglömda tjärnen i hela landet.Endast ett fåtal personer känner till den, och inte så konstigt med detta eftersom den ligger placerad djupt nere mellan två bergsknallar vid Kilforsberget, med en oländig terräng runt om den.
Eftersom den inte syns ens när man kommer alldeles i dess närhet, har den fått leva sitt ensamma liv.
Många sagor eller skrönor fick jag mig berättad om Ola-tjärnen när jag var barn, blev nog skrämd så jag sökte mig aldrig dit.
Det berättades om att det fanns ett odjur därnere i tjärnen, ingen hade sett den, endast konstiga saker hade inträffat därnere, de fåtal gånger någon vågat besöka den.
För två år sedan skulle jag äntligen söka rätt på den. Vägen från bergsknallen och ner, en sträcka på ca. tvåhundra meter, tog mig två timmar. Stora stenbumlingar, oerhörd snårig vegetation var det som mötte mig, på vägen ner. Och så brant, nästan rakt ner.
Men vilken oas som mötte mig därnere. Tjärnen var cirka femtio gånger trettio meter stor, vattnet var alldelels klarblått, trots djupet som var femton meter där jag mätte, syntes bottnen helt klar. Röda näckrosor fanns lite här och var, och en vegetation som jag tidigare aldrig mött, något trolskt var det över detta. Jag satte mig på en sten och vilade, samtidigt som jag hade gjort min kamera i ordning. Länge satt jag så och bara njöt av det underbara, några fiskar gjorde några hopp och fångade en fluga eller vad det nu var, annars var allt alldeles lugnt.
Plötsligt hörs ett konstigt ljud från tjärnen, snabbt tittar jag mot platsen med kameran skjutfärdig, ser stora ringar som letar sig upp från vattnet, och seglar upp mot skyn. Jag får en känsla av att tjärnens vatten försvinner uppåt skyn och mycket riktigt, tjärnen blir allt mindre för att till slut vara helt tömd. Den fisk som finns i tjärnen, ligger nu på den dyiga bottnen och flämtar efter luft. Men på samma gång hör jag hur vattnet kommet tillbaka utför berget med en våldsam fart och snart är tjärnen fylld igen. Bara ett enda kort hinner jag ta, jag blir alldeles för ställd för att bry mig om min kamera.
Så blir allt som vanligt igen, fåglarna som hade tystnat börjar åter kvittra, ja det är som om inget har hänt.
Men jag känner att jag upplevt något som inte många kommer att åter få uppleva, och för mig blir allt som en overklig dröm.
På hemfärden satt jag fundersam och tänkte, det finns nog mycket som vi människor inte har svar på och det är nog detta som gör det så skönt att leva. Platsens läge kommer jag att berätta för min dotter så att den inte kommer att bli alldeles bortglömd, för någon fler yppar jag inte dess läge.
Text och foto : Ingvar Norlin
Jakt & fiske
2009-08-17 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Några kommer ändå fram ,en vid Sollefteå kraftverk blir det totalt stopp, och strax nedanför simmar mängder av fina laxar och öringar, som till exempel den på bilden som väger 6 kg och fångad av Mark Gui från Eastbourne England.
2009-08-17 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Den fina laxöringen
Den fina öringen
Tänk om de tog bort de flesta näten som hindrar laxfiskarna att komma upp för den älv som sett dem födas.Några kommer ändå fram ,en vid Sollefteå kraftverk blir det totalt stopp, och strax nedanför simmar mängder av fina laxar och öringar, som till exempel den på bilden som väger 6 kg och fångad av Mark Gui från Eastbourne England.
Natur
2009-08-15 | SOLLEFTEÅ [881 35]
2009-08-15 | SOLLEFTEÅ [881 35]
De vackra liljorna
De vackra liljorna
För tre år sedan köpte jag 10 liljor som jag planterade på en plats där inget växte. Döm om min förvåning när det våren efteråt kom upp tjugo liljor som spred en behaglig doft, året efteråt hade de förökat sig till 32. Nu har jag bestämt att enbart plantera liljor på tomten som är en skogstomt utan någon matjord för växterna att växa i, men det bryr liljorna sig inte om, så nu kommer det att planteras liljor på hela tomten.
2009-08-17 | blondi
Vilka fina liljor, jag gillar också liljor är så vackra blommor och doftar underbart. Och som du skriver trivs där utan matjord.
Vilka fina liljor, jag gillar också liljor är så vackra blommor och doftar underbart. Och som du skriver trivs där utan matjord.
Dialekt
2009-08-10 | SOLLEFTEÅ [881 35]
I Häxmoboär´n va ä na ena som skulla hågga,män döm va inte så noga vä ärbetä. Då förman för Kramforsbolagä försökta å lära döm sa döm bärå, "Inte förstå", så fortsatta döm vä å täla finska.
Langä stocka vart'ä för döm,eblann könna döm vära förtifem fot ,fast döm feck et vära längär än tjugotvå fot om dä va timmerståcka,va ä massaven så feck döm vära änna opp te tjugosju fot lang. Män ävän döm vart eblann förtifem fot. Döm andrän som högg där sa att finna bruka kasta mössa,å där hon stärnä såg döm å stocka.
Kvist'n på önnersia vart kvär,å stocka låg derekt på backan.
Intä haddä döm brosslä hällar. Döm feck sluta, män hadda fott förskött tå bolaga å va nu skylde döm pärninga. Män döm försvann,å ingän fann döm säer´n.
N Gottfrid skulla köra ne stocka på vintern te Kvärnån, män han vart ålldeles bet. Stocka satt fast i backan, han feck sköta fram döm å kvistå å dä värstä. Män ha va'n snall människa som bärä skrattä åt elännä.
Man bolaga va bra stögg å,finna feck mest dä sämsta håggninga som ingä svenskar velle ha å prisa va någt å. Nog vart finna utnyttjä tå Kramforsbolaget, så intä vara na sönn om döm intä, dä gangär som döm vart lurad.
2009-08-10 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Finna
Kom ätta kriga,döm va dukte på å hågga timmär, döm flästä tå döm.I Häxmoboär´n va ä na ena som skulla hågga,män döm va inte så noga vä ärbetä. Då förman för Kramforsbolagä försökta å lära döm sa döm bärå, "Inte förstå", så fortsatta döm vä å täla finska.
Langä stocka vart'ä för döm,eblann könna döm vära förtifem fot ,fast döm feck et vära längär än tjugotvå fot om dä va timmerståcka,va ä massaven så feck döm vära änna opp te tjugosju fot lang. Män ävän döm vart eblann förtifem fot. Döm andrän som högg där sa att finna bruka kasta mössa,å där hon stärnä såg döm å stocka.
Kvist'n på önnersia vart kvär,å stocka låg derekt på backan.
Intä haddä döm brosslä hällar. Döm feck sluta, män hadda fott förskött tå bolaga å va nu skylde döm pärninga. Män döm försvann,å ingän fann döm säer´n.
N Gottfrid skulla köra ne stocka på vintern te Kvärnån, män han vart ålldeles bet. Stocka satt fast i backan, han feck sköta fram döm å kvistå å dä värstä. Män ha va'n snall människa som bärä skrattä åt elännä.
Man bolaga va bra stögg å,finna feck mest dä sämsta håggninga som ingä svenskar velle ha å prisa va någt å. Nog vart finna utnyttjä tå Kramforsbolaget, så intä vara na sönn om döm intä, dä gangär som döm vart lurad.
Natur
2009-08-01 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Skulle dessa blommor inte finnas så rikligt ute i naturen skulle vi gladeligt betala en hundralapp för att få plantera in den i trädgården, men när vi går förbi dem i det vilda märker vi dem knappast. Mycket märkligt, men så är det ju med en del andra vilda blommor, är de vilda förresten, när de återfinner samma plats år efter år.
2009-08-01 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Den sköna vandringsstigen
Den vackra stigen
När man promenerar stigen mellan Sollefteå och söderut påträffar man dess av naturen formade vita blommor som doftar sommar och sol, man blir nästan bedövad.Skulle dessa blommor inte finnas så rikligt ute i naturen skulle vi gladeligt betala en hundralapp för att få plantera in den i trädgården, men när vi går förbi dem i det vilda märker vi dem knappast. Mycket märkligt, men så är det ju med en del andra vilda blommor, är de vilda förresten, när de återfinner samma plats år efter år.
Natur
2009-08-01 | SOLLEFTEÅ [881 35]
2009-08-01 | SOLLEFTEÅ [881 35]
De vackra stockrosorna
Åter en vacker stockros
De brådskande rosorna
Fick i vår en del plant av Ing-Marie Nilsson Ovanmo av stockrosor. De skall ju inte blomma förrän andra året, men tydligen var det ingen som berättat detta för de plantor jag fick. De satte i gång att växa med sådan kraft att jag snart kunde skjönja blomknoppar på dem. Och snart var den första blomman öppnad , sedan följde de andra knopparna efter allteftersom. Nu står de stora och ståtliga och blommar som aldrig de gjort något annat. Men två blommar inte men de har begåvats med de största blad jag någon gång asett på en solros, så vad månde bliva när blommorna kommer. Jag skall redovisa detta när den tiden kommer.
Miljö
2009-07-29 | SOLLEFTEÅ [881 35]
2009-07-29 | SOLLEFTEÅ [881 35]
De vackra astrarna
Vilken fröjd
När snön äntligen försvunnit var det dags för att börja med att förbereda för sommarens fröjder i blomlandet. Och nu i slutet av juli ser jag resultatet av våren möda, förutom alla liljor som blommar och står i knopp så kommer perennerna en efter en och visar sin skönhet. Bland de vackraste tycker jag att en mängd av sommarastrar planterdae i en urna utgör en underbar skönhet, rätta mig om jag har fel!
Natur
2009-07-23 | SOLLEFTEÅ [881 35]
2009-07-23 | SOLLEFTEÅ [881 35]
De vackra liljorna
Den underbara sommaren
Finns det något skönare än att gå omkring sin tomt och njuta av alla vackra blommor som en efter en börjar blommma, och de som jag fick av Siv i Domsjö verkar ha kommit hem, för de blommar så ofantligt fint? Fick även plantor av Ing-Marie, stockrosor, de skulle blomma först nästa år, men det var lögn för de blommar erhört vackert här hos mig. Skall senare visa hur vackra de blivit, så glön nästa år, de kommer säkert tillbaka till sin skyddade plats.
Kåseri
2009-07-17 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Tidigare publicerade nära-artiklar och -bilder av ingvar
2009-07-17 | SOLLEFTEÅ [881 35]
Vår funderande lilla flickan
Vilket land skall jag välja?
Anna Karin har just fyllt två år och redan har hon börjat fundera till vilket land hon skall emigrera, visserligen är Sverig fint, men när hon nu fick den fina kartan över hela värkden, ja då började hon fundera. Med mössan på svaj har hon helt förlorat kontakten med om världen när hon börjar titta op kartan.Ja det var inte så lätt, ung som hon var, emn hon skulle hitta sitt land en vacker dag, och visst gjorde hon det också. När hon kommit upp iålder så blev det England hon flyttade till, och där fanns också drömprinmsen, det bleb bröllopp direkt och nu är hon inte längre den drömande flickan, utan mor till världens små underverk. Jaa tänk så det kan bli! 